Borttappade handskar tar fram det bästa i oss

Handskar och vantar är plagg som tycks få människor att stanna upp. Det finns något slags värde i handskar som gör att en handske inte ska få gå förlorad. Det vet alla som gillar att vara ute och promenera, egentligen oavsett om det rör sig inne i stan eller ute i naturen.  

Ganska ofta stöter man på en handske, det är ofta en ensam handske, som någon har hängt upp på en skylt eller kanske en gren. Budskapet är solklart. Det här är en handske som någon stackare har tappat utan att märka det.  

Den person som därefter upptäckte handsken fylldes sedermera med empati och kunde helt enkelt inte bara titta på handsken och gå vidare med vetskapen att den låg där och skräpade på marken. Så den personen plockade upp handsken och hängde den på närmsta gren. 

Vacker empati

Frågan är hur den personen hade resonerat om hen sett ett bananskal, en gammal tidning eller kanske till och med en halvfull godispåse där på marken. Troligtvis hade vandraren lämnat kvar föremålen på marken där de låg. Möjligtvis hade hen kanske tagit upp skräpet och slängt det i närmsta papperskorg. Men så gör man inte med handskar. En handske skulle du aldrig slänga i papperskorgen utan vidare. 

Men varför gör vi så? Det måste finnas någon slags övertygelse om att personen som har tappat handskarna kommer att återvända för att leta efter dem. Upphittaren har då hängt upp handskarna för att dess rätta ägare enklare ska lokalisera dem i sitt sökande. Det kan inte finnas någon annan förklaring.  

Frågan är hur många som fått sina handskar förlorade i till exempel skogen egentligen återvänder för att leta upp dem. Känslan är att det nog är ganska få. Men den empatiska aktionen att hjälpa ägaren om den skulle göra det, genom att synligt hänga upp handskarna, den är vacker.